Mårten Larsson, en kortklippt man i 60-årsåldern tittar in i kameran och håller sin oboe. Mårten Larsson, en kortklippt man i 60-årsåldern tittar in i kameran och håller sin oboe.

Från Podiet nr 3 2023-2024 Mitt instrument: Mårten Larsson, oboe

Oboen med sin sorgsna övertonsrika klang för tankarna till något överjordiskt. Men det är nära jorden, i de närkingska skogarna, som Mårten Larsson hämtar kraft till arbetet på podiet i veckorna.

Fåtöljerna i konsertsalen är tomma, de lyser klarröda mot de honungsfärgade väggarna. Inga applåder, inga varma stråkar och inga stötar från bleckblåset. Dirigentpulten med sin skinnbeklädda stång står öde; det slitna skinnet bär på minnen av hundratals dirigenthänder under Konserthusets nära 90-åriga historia.

Men mitt i havet av svarta stoppade stolar och notställ på podiet, sitter en ensam man med silvergrått hår. Det är solooboisten Mårten Larsson som inleder alla konserter med sitt normal-a på exakt 442 svängningar. Han greppar om oboen som han själv inte äger, det gör Göteborgs Symfoniker.Mårten Larsson sitter på en stol på podiet. Han blundar och spelar på sin oboe.
– Det är verkligen en fin tjänsteförmån. Våra instrument är i allmänhet väldigt dyra. Andra får en tjänstedator av sin arbetsgivare, så egentligen är det ju samma sak.
Efter tio till tolv år tappar en oboe sin klang och lyster. Hans nuvarande instrument är ett hantverk av instrumentmakaren Roland Dupin i Luxemburg.
– Jag reste dit och träffade grundaren Roland, en liten, butter man. Verkstaden var i ett garage fyllt av svarvar, lådor med ebenholtsträ, försilvrad mekanik, putor. Över arbetsbänkarna satt starka lampor och förstoringsglas. Sonen Christophe och sonsonen Wincent har nu tagit över. De är lite speciella, hemliga på ett sätt.

Flera oboister i Sverige har en gång ägt ett Dupin-instrument. Det finns flera olika modeller med namn som Standard, Le Téméraire, L’Impérial, L’Aristocrate. Mårten Larsson ler underfundigt.
– Min kallas Le Bernadotte, den är designad för den svenska marknaden med rundhet och sammetslen bas, skriver de på hemsidan. Men sannolikt är det inte så mycket som skiljer dem åt.

För att få ljud i en oboe genom den lilla öppningen mellan de tunna rörbladen, krävs ett enormt tryck. Trycket kommer från diafragman och den som spelar får en vidgad hals.
– När man spelar oboe så tar syret slut innan luften tar slut. Fortsätter man då ändå att blåsa så är det lätt att man tuppar av helt enkelt. Man måste pusta ut den luft som inte har något syre kvar, innan man andas in ny syrerik luft.

När han blåser syns en luftpåse på ena sidan av hans hals. En läkare, själv fagottist, tror att det är en ven, ett blodkärl, som på grund av trycket längre ner i halsen bullar upp sig när blodet inte kommer förbi området med det höga trycket.Mårten Larsson, en kortklippt man i 60-årsåldern tittar in i kameran och spelar på sin oboe.
– Många får en sådan på båda sidorna om halsen. Det är inget som är farligt för hälsan. Men jag tror att det påverkar klangen och gör den specifik för alla oss oboister.

Träblåsrummet i Konserthuset är avskalat så när som på en brun soffa i vinkel, en minikristallkrona som hänger över soffbordet, två fagotter i varsitt ställ. Högt upp hänger porträttbilder på pensionerade och nuvarande träblåsare, tre av dem är kvinnor.

Symfonikernas oboister ska vara fyra till antalet, men nu är en tjänst vakant. Provspelningar för den fjärde väntar förhoppningsvis till våren.
– Det här året har jag två studenter på Högskolan för scen och musik. Tidigare hade jag kanske fem eller sex. Det är ont om blåsare överhuvudtaget i landet, men extra problematiskt är det med oboe och fagott.

Mårten Larsson är bondpojke och växte upp med två äldre syskon, Ingegerd och Gunnar på Tynninge gård utanför samhället Hällabrottet, en halvmil sydväst om Kumla. Föräldrarna Gerd och Sam odlade spannmål och raps, hade skogsbruk och födde upp tjurar.

Till Hällabrottet kom den unge och entusiastiske läraren Göran Melander, som undervisade i blockflöjt. Föräldrarna stöttade och skjutsade till lektioner och konserter.
Blockflöjten och Mårten Larsson klickade inte riktigt, men Göran Melander gav inte upp.
– Han ville att jag skulle prova klarinett, jag spelade i Baptistkyrkan där mamma och pappa sjöng i kören. När jag var elva år presenterade han oboen, tror nog att de behövde en oboist i orkestern. Jag kände att det här är instrumentet för mig.

19 år gammal lämnade han föräldragården och började plugga på Musikhögskolan i Stockholm fram till 1983. Efter Musikplutonen i Strängnäs väntade ett år på Kungliga Operan. Men han drabbades av tvivel, hade han valt rätt yrke? Ett tvärt kast ledde till civilekonomstudier.
– Under andra året ringde min förebild och lärare Alf Nilsson från Musikhögskolan: ”Mårten, nu får du komma tillbaka! Det finns ett vikariat i Stockholmsfilharmonikerna, kom igen nu!” Jag längtade efter musikerlivet, började vikariera där och i Stockholm Sinfonietta parallellt med studierna. Efter examen jobbade jag på en revisionsbyrå i tre månader, sedan sa jag upp mig.

Göteborgs Symfoniker utlyste ett jobb 1989 som han fick. Han och frun Eva packade sitt bohag och flyttade från Örebro. Sen kom barnen Gerda-Maria och Eric. Det blev flera vändor mellan Göteborg och Stockholm och så kom sladdbarnet August. Och Göteborg till slut ändå.

För tio år sedan blev längtan stor efter landet, skogen och grannsämjan. Flytten gick till Nälön i Hardemo socken nära Kumla, där gården ligger. Det blir veckopendling och en liten övernattningslägenhet i Landala.En siluettbild av Mårten Larsson i profil med sin oboe.
Under turnéerna med orkestern tar han gärna en löptur och lär känna nya platser. I Kina och Japan, med folk överallt, i Schleswig-Holstein bland berg, dalar och vattendrag. Men i Spanien höll det på att gå illa.
– Jag och en vikarierande kollega sprang ett helt maratonlopp före ett generalrep. Vi triggade varandra, sprang på en bergskam i ett vidunderligt landskap. Med en halvtimmes marginal hann vi tillbaka, trötta och mycket hungriga.

Mårten Larsson njuter av naturen både i löpningen och jakten. Han jagar gärna med sonen Eric och svärsonen Finn på egen mark.
– Det är skönt att gå ut och få ”vara ett träd” ett tag. Det är så jag laddar batterierna.
I orkestern spelar han sällan på engelskt horn och oboe d’amore, syskonen till oboen. Men om tillfälle ges gör han det med glädje.
– Det är behagligare, det krävs inte samma hårda tryck som på den här, säger han och nickar åt oboen. Förra året spelade jag engelskt horn i Juloratoriet och i början på det nya året är det kammarkonsert i Kumla kyrka, på alla tre instrumenten.

Richard Strauss och Mozarts oboekonserter är hans absoluta favoriter. Men båda är närmast ett självmordsuppdrag, säger han och plirar lite.
– När jag sätter mig på min stol för att öva, tänder jag ett ljus och fylls av ett stort lugn. Jag njuter mest av att lyssna på Bachs partitor och sonater för violin, viola eller cello. Det behövs inte så mycket mer.

 

Text Ulla M Andersson
Foto Ola Kjelbye