Göteborgs Konserthus Poulenc Konsert för dubbelpiano

Francis Poulenc (1899-1963) Konsert för två pianon och orkester Allegro ma non troppo - Larghetto - Allegro molto Fransmannen Francis Poulenc blev redan tidigt framgångsrik och debutverken från de sena tonåren spelades under hela hans liv. Mycket av hans tidiga produktion kom att kännetecknas av humor och lek med drag från kabaré och jazz, liksom från kollegor som Offenbach. Dubbelkonserten för piano skrevs 1932 då hans mecenat tyckte att Poulenc och hans pianistvän, Jacques Fevrier, förtjänade att framträda vid en festival i Venedig. Poulenc använde impulser från både Mozart och Stravinsky med markanta slagverksinslag. Vännerna Poulenc och Fevrier spelade själva in konserten på skiva.

SERGEJ PROKOFJEV (1891-1953) UR BALETTEN ROMEO OCH JULIA 1 Montague och Capulet 2 Folkdans 3 Scen 4 Madrigal 5 Menuett 6 Maskspel 7 Romeo och Juliet 8 Tybalts död 9 Romeo vid Julias grav I 400 år har Shakespeares verk utgjort en outsinlig inspirationskälla för tonsättare. Jagos svartsjuka, Lady Macbeths ondska, Falstaffs frosseri, den trolska skogsromantiken i En midsommarnattsdröm, Ariels och Calibans eviga strid i Stormen, alla är de teman som gett upphov till oräkneliga musikaliska utläggningar. Men frågan är väl om inte den odödliga kärleken mellan Romeo och Julia, släktkonflikten på liv och död och den slutliga tragedin för de unga älskande, är det drama som satt djupast musikaliska spår. Varför har just Shakespeare kommit att bli en sådan evig inspirationskälla? En av förklaringarna är säkert att Shakespeare tidigt blev en symbol för den mångfaldskänsla och den balans mellan högt och lågt som visade en radikal ung generation vägen in i romantiken. Vi minns Beethovens ord när någon frågade vad han egentligen menade med finalen till pianosonaten i d-moll opus 31: "Läs Shakespeares Stormen!" Vi minns Schumanns kategoriska yttrande: "När man känner till och allvarligt studerat Bibeln, Shakespeare och Goethe, så räcker det!" I våra dagar är det inte minst musikalkompositörerna som ständigt återvänder till Shakespeare, och Leonard Bernsteins West Side Story är visst inte det enda guldägget. Redan 1938 gjorde Richard Rogers och Lorenz Hart Boys from Syracuse byggd på den rätt okända komedin Förvillelser. Cole Porters "Kiss me Kate", byggd på Så tuktas en argbigga, blev en Broadwaysuccé med över 1000 föreställningar. Men naturligtvis var det när trion Bernstein-Laurents-Sondheim omplanterade Romeo och Julia-motivet i raskonflikterna mellan två ungdomsligor på Manhattan som Shakespeare på nytt blev en realitet för en hel värld. Frågan är väl om det finns så många fler rester av klassisk bildning som är kända av dagens ungdom. Men nästan alla har hört talas om Romeo och Julia. Sergej Prokofjev fick 1944 en beställning från Kirovteatern i Leningrad på en balett om Romeo och Julia. Musiken komponerades 1935-1936 men eftersom de flesta balettexperter menade att musiken var helt omöjlig för dansbruk drog uppsättningen ut på tiden. Man försökte också påverka tonsättaren att lägga in ett "happy end". Först efter starka protester från litterär expertis gick det att bevara originalet. Redan i oktober 1936 hade Prokofjev dock spelat upp några pianotranskriptioner av balettmusiken vid en konsert i Moskva och fått beröm av Izvestias kritiker for sitt nya "realistiska språk". I otålighet över allt krångel med Kirovteatern fortsatte han med att arrangera ett par orkestersviter ur balettmusiken. Svit nr 1 framfördes i Moskva i november 1936, och i april 1937 dirigerade tonsättaren själv den andra sviten i Leningrad. Senare samma år framförde han en pianosvit omfattande tio utdrag ur baletten. Några år senare sammanställde han också en tredje orkestersvit. Premiären på Prokofjevs balett kom att gå Kirovteatern förbi. Den ägde i stället rum på en provinsteater i Brno i Tjeckoslovakien i december 1938. Problemet var musikens "kammarkvaliteter", alla harmoniska rytmer och finesser samt den genomskinliga orkestreringen, som gjorde dansarna förskräckta. Prokofjev rasade inför protesterna: "Jag vet vad det är ni vill. Ni vill ha trummor, inte musik." Så småningom kom Romeo och Julia att betecknas som inledningen på en ny era inom rysk balett. ROLF HAGLUND

Göteborgs Symfoniker bildades 1905 och består idag av 109 musiker. Orkesterns bas är Göteborgs Konserthus, funkispärlan vid Götaplatsen som samlat musikälskare sedan 1935. Sedan säsongen 2017-2018 är Santtu-Matias Rouvali chefdirigent för Göteborgs Symfoniker. Sedan säsongen 2019-2020 är Barbara Hannigan förste gästdirigent. Vi är också en stolt partner till Barbara Hannigans mentorsprogram Equilibrium med fokus på unga sångare i början av deras karriär. Wilhelm Stenhammar var orkesterns chefdirigent 1907- 1922. Han gav Symfonikerna en stark nordisk profil och bjöd in kollegerna Carl Nielsen och Jean Sibelius till orkestern. Under dirigenten Neeme Järvis ledning 1982-2004 gjorde Symfonikerna en rad internationella turnéer samt ett hundratal skivinspelningar och etablerade sig bland Europas främsta orkestrar. 1996 utsåg riksdagen Göteborgs Symfoniker till Sveriges Nationalorkester. De senaste decennierna har orkestern haft framstående chefdirigenter som Mario Venzago och Gustavo Dudamel och därefter Kent Nagano som förste gästdirigent. Anna-Karin Larsson är vd och konstnärlig chef, Gustavo Dudamel hedersdirigent och Neeme Järvi chefdirigent emeritus. Orkesterns huvudman är Västra Götalandsregionen. Göteborgs Symfoniker samarbetar regelbundet med dirigenter som Herbert Blomstedt, Joana Carneiro, Jukka-Pekka Saraste, Christian Zacharias och Anja Bihlmaier.